Välkommen till Bärfendal
Startsida
START | EVENEMANG | HISTORIA | HEMBYGDSGÅRDEN | HYR LOKAL | FÖRENINGAR | LOPPIS
Willy Walfridsson : Berfendal i hans författarskap

Willy Walfridsson hette egentligen Karl Valfrid Carlsson. I Sveriges dödbok står det Karl Valfrid Walfridsson.
Han var född 18 juni1904 i Berfendal, modern var Klara Carlsson, vem fadern var vet vi inte. Carl växte upp hos morföräldrarna på torpet Karlshamn. Morfar Carl Hansson var skomakare och född på Trappen under Röd, mormor Josefina var född på Lindalen.
Carl var av torparfamilj medan Josefina var hemmansägaredotter en allians som säkert inte sågs helt lämpligt.

Han debuterade som författare 1933 med boken ”Slavar”, en skildring av arbetslöshet, om ungdomar i nöd i Stockholm och om hur Bonde-Sverige blev Industri-Sverige.
Hans barndom har i hög grad speglats i hans romaner där han skildrar sociala problem och de fattiga människornas situation.

1954 gav han ut en samling bohuslänska folksagor under namnet ”Från vresig kust”. Där handlar det om jättar och tomtar, om Jerusalems skomakare.

1952 påbörjade han sin stora romansvit ”Eviga hav”, Mot gryningen och Tysta vandra stjärnorna, som handlade om hembygden i Berfendal och om mormor och morfar.
Romanen Eviga hav börjar med att beskriva hur den unge Jon, ende sonen till en torpare, vandrade upp mot Bottnaberget för att samla kråkris till att binda kvastar av och han drömmer om att få ge sig ut i världen. Han ville skaffa sig något eget, inte gå hemma på torpet, det kunde inte försörja en familj, för nu tänkte han gifta sig.

 

Kersti Lingårdsdoter hade lovat honom kärlek och tro. Med Lingårdsbonden ville inte han en torparson till måg. Det fanns ju andra som hon kunde gifta sig med, Truls i Röd t.ex. en av socknens rikaste bondsöner. Framför ett stenröse stannade han. Här fanns ingången till Stor-Svens håla, legendomspunnen och omtalad i de gamlas berättelse. Stor-Sven lär ha hört ihop med fejderna mellan Sverige och Norge. Medan han gick där upp mot berget tänkte han på Kersti och på torpet därhemma. Han tänkte på sina systrar som tjänade pigor i grannsocknarna. Han tänkte på vad fadern hade sagt om att han borde ge sig ut och se sig om i världen. Men det kunde han ju inte, han hade ju Kersti och han behövdes för sina gamla föräldrar. Nej, ge sig bort det kunde han inte, men om han stannade i bygden kunde han ju ändå hjälpa föräldrarna. Men vad skulle han göra om han inte skulle bli dagsverkare eller dräng, det ville han ju inte. Han var ju ganska händig med det mesta men det var väl inte mycket att bygga på. Alla karlarna i bygden var händiga. Lönen för en hantverkare var låg.

Han hade arbetat som timmerman hos handlaren Olufson i Holma och då hade han haft tjugo skillingar om dagen. Och då skulle han själv hålla sig med maten, det blev inte mycket att spara. Han gick utför berget ner genom lövskogen mellan ek och björk och tätnande hasselsnår. Här gick den slingrande vägen från åsen ner mot dalen. Jon blev svett han stannade upp för att vila. Mellan de låga bergen på andra sidan vägen sträckte sig en ljungklädd sluttning. En solig glänta ramades in av de lodräta bergväggarna vilka fångade solen och kastade dess värme tillbaka upp mot sluttningen. Jon gick genom ljungen upp mot krönet på liden. Därifrån hade han utsikt över dalen, han såg kyrkan, fjället som reste sin lodräta vägg längs den bördiga dalgången. Gårdarna, eklundarna och lövängarna låg strödda mellan de odlade åkrarna. Han såg mot tjuvskåran på andra sidan dalgången, det var en skogklädd platå som löpte utmed berget och en gång varit tillhåll för rövare.

Plötsligt kände han att här ville han bygga och bo. Här ville han sätta spaden i marken, odla, så och skörda. Här ville han leva med Kersti och deras barn.
En vackrare plats kunde han knappast önska sig. Under berget skulle han bygga stugan. Backsluttningen kunde bli en bra åker. Han repade undan ljungen, lade sig ner på marken och grävde med händerna i myllan, sandjord, bra potatisjord Han blev ivrig, han reste sig och gick neråt vägen. Mergårdsbonden som ägde marken var en bister karl, men han visste nog hur han skulle gå tillväga. Några dagar tidigare hade han sagt till Jon att dej skulle jag nog kunna ha bruk för. Sonen Hindrik skulle till heden i vår och de var brukligt att burgna bondsöner lejde någon fattig dräng för att göra exercisen i deras ställe Jon begärde fem riksdaler för att ge sig av till heden. Han hade först ingen lust att ge sig till heden men nu kom saken i ett annat läge. Han såg upp mot den gräsklädda gläntan, han såg framför sig stugan, åkerlyckan, brunnen som han skulle gräva nedanför vägen där han sett vatten i ett hästspår. Timmer till stugan skulle han tigga hos bönderna. Det var vanligt i bygden att man gjorde så. En timmerstock från varje gård var en urgammal sed, sådant nekades aldrig de fattiga när de kom.
Han visslade när han fortsatte hemåt med sitt kråkris som han skulle binda kvastar av. Nu måste han tala med Kersti och han måste skaffa sig bönemän som talade för honom hos Lingårdsbonden.
Livet var bra underligt, för ett par timmar sedan hade han suttit på Bottnabergets topp sett havet och längtat ut och ingenting hade han vetat om framtiden.
Nu gick han här och hade hittat fäste och rot.

De tre romanerna handlar om Jon och Kersti och deras liv på Kerstili. Han skildrar livet i bygden men också händelser ute i världen. Det är inte bara romaner det är historieböcker och sagoböcker på samma gång.
Något som är genomgående är hans kärlek till Bottnaberget som den centrala punkten i bygden. Hit sökte sig människorna om söndagarna för att njuta av utsikten och för att få se havet och drömma sig bort till en värld som aldrig kunde bli deras.
Berättelserna börjar på Bottnaberget när Jon samlades kråkris och de slutar på Bottnaberget när Kersti mycket sjuk och svag ber Jon ta henne upp till berget en sista gång. Jon bär henne upp för berget, men det blir för mycket för dem båda. Efter någon dag hittar sonen dem båda döda på bergets topp med huvudena vända mot väster mot havet.

1960 kom hans självbiografiska trilogi: Söndagsbarn, Landstrykare och Testmente.

I Söndagsbarn, 1960, skildrar han sin egen barndom och uppväxttid. Det är en ganska naken berättelse om morföräldrarnas torp i seklets början. Romanen präglas av det tunga livet bland folket på den svenska landsbygden, som speciellt här i Bohuslän präglas av schartauanismen. Men där även sagor och sägner är en del av vardagen.
Huvudpersonen är den lille gossen som växer upp hos mormor och morfar, i början i tron att de är hans föräldrar, men som senare av kamrater får veta att han är socknens ”horunge” han är en gökunge. Men han har läshuvud och försöker läsa allt han kommer åt. Skolläraren vill försöka hjälpa honom så att han skall studera, men avundsjuka kamrater lurar in honom på otillåtna vägar och detta gör det omöjligt för honom att få någon som vill bidra till hans studier. Han beslutar sig för att lämna tryggheten i morfarstorpet och beger sig till regementet i den lilla staden med de stora snäckskalsbankarna. Där tar han värvning vid musikkompaniet och han får möta ett hårt liv bland soldater och officerare. I tre år blir han kvar vid regementet när han beslutar att lämna militärlivet. Han vill ut i världen men redan vid stationen möter honom löpsedlarna som basunerar ut arbetslösheten och nöden i Sverige. Han beger sig mot Göteborg och vidare ut i ett kringflackande liv i Sverige, Hans roman Landsstrykare 1961, skildrar detta. Han hamnar i Norrland och så småningom i Stockholm och i den sista av de tre böckerna Testamentet 1963 skildrar han hur han efter många vedermödor, fattigdom och depressioner slutligen får sina manuskript godkända och kan börja ge ut sina första böcker.

1948 gav han ut boken Orons år, och 1949 Medan vi lever. som skildrar krigsåren i Sverige och den därmed följande oron och ovissheten. Här har han förlagt skildringen till Norrland och handlingen kretsar kring folket på några gårdar och torp samt ett sågverk och en herrgård på väg mot förfallet, I den norrländska byn finns också en militärförläggning som sätter sin prägel på livet i den lilla byn.

1955 utkom boken Silverpoppeln och då är han tillbaka i sin barndomsbygd. Men nu handlar det om Simon som får växa upp hos farmor och farfar på Liarne. Hans far är död och modern har inte hört av sig på länge. Men boken handlar också om folket i bygden om Åsskogsfolket, torparna som inte bodde nere på slätten utan i mellanområdet upp mot åsen. Det är kanske fyra torp som han beskriver som sina grannar och som farfar och farmor har mycket gemensamt med.

Berättelsen fortsätter 1957 i romanen Måne i nedan, som han tillägnar sina morföräldrar Handlingen utspelar sig under åren 1915–1921.
Simon kommer som 9-åring att hämtas av sin mor som då gift om sig med en sjökapten och han kommer ut världen. Han kommer tillbaka när han är i 20 årsålder och då är han en konstnär i början av sin bana, han blir mottagen som en man av värld och han får bo i prästgården. Han drar sig nästan dagligen upp mot Liarne torpet men trots sina ansträngningar lyckas han inte måla det som han vill att de skall se ut. Vid något tillfälle säger han att det vore nog bättre att åka iväg och måla det så som han minns det och som han vill minnas det. Eller det vore kanske bättre att skriva en bok om livet på Liarnetorpet.
I boken går han utför klåvan bakom Liarnetorpet ner mot Hankens torp som varit öde i många år, här känner han igen stenarna och blåbärssnåren. Är detta Bjuggeklåvan.

När man läser hans böcker får man också en känsla av vilken sinnesstämning han befunnit sig i när han skrivit de olika böckerna.
Det finns mycket likhet mellan Walfridsson och både Harry Martinsson och Vilhelm Moberg. Det är deras skildring av det sociala Sverige och livet på den svenska landsbygden.

Den sista av Walfridssons romaner heter Höstens lekar, där upplever man en summering av hans liv och författarskap. Skildringen är förlagd till Stockholm och Norrland, men i beskrivningen av sommartorpet känner man igen drag från Morfarstorpet. Denna roman kom ut postumt.

Walfridssons litteratur
  • Orons år
  • Medan vi lever
  • Silverpoppeln
  • Måne i nedan
  • Söndagsbarn
  • Landstrykare
  • Testamente
  • Höstens lekar
  • Vid vresig kust
  • Luffarliv
  • Slavar

Saknas någon uppgift? Något du vill lägga till?
Kontakta oss.

Bärfendals Hembygdsförening
Myrtorp 12
455 98 Dingle
Bankgiro: 618-6720

©Bärfendals Hembygdsförening 2019-