|
|
Busstrafiken |
Text: Margaretha Nilsson.
Bilderna ägs
av Per-Arne Hjälmen, Dingle. |
När stenindustrin i Bohuslän lamslogs
efter krigsutbrottet 1914 uppstod en omfattande arbetslöshet.
För att skaffa nya arbetstillfällen till de arbetslösa
stenarbetarna beslutades 1916 att några nya bilvägar
skulle börja byggas i Bohuslän. Arbetet skulle påbörjas
omedelbart och det var endast arbetslösa stenhuggare som
fick anlitas. Kungliga järnvägsstyrelsen fick i uppdrag
att utföra vägarbetena samt att senare driva reguljär
trafik på de färdiga vägarna.
Att bilvägsbyggandet i Bohuslän överlämnades
till Järnvägsstyrelsen berodde på att de hade
tillgång till personal för arbetsledning samt en del överblivet
material från byggandet av dubbelspåret mellan Göteborg
och Alingsås.
1917 igångsattes arbetet med att bygga vägen mellan
Dingle och Hunnebostrand.
Det var ganska svåra terrängförhållanden
vid Tosteröds vatten.
Bilvägen Dingle – Hunnebostrand var klar för
reguljär busstrafik den 20 juni 1921
och i december samma år beslutades att även vägen
Hunnebostrand – Gravarne skulle byggas. Det tog två år
att bygga denna del och i december 1922 rullade den första
bussen mot Gravarne. |
|
|
|
Anläggningskostnaden för vägen Dingle – Hunnebostrand
var 61 707 kronor och för delen Hunnebostrand – Gravarne
23 773 kronor.
Den nya vägen och busstrafiken öppnade nya möjligheter
för de boende både på landsbygden och i kustsamhällena.
Hittills hade trafiken från kusten gått via havet
men nu kunde trafik och transporter av havets produkter gå via
Dingle järnvägsstation. Transporten av fisk blev betydande
och det lär ha hänt att hela tåg gick med enbart
fisk från Dingle mot Göteborg.
Med busstrafiken kom även turisterna till kustsamhällena
och under somrarna var det hög belastning på bussarna.
Det hände till och med att passagerare fick sitta på taket
när det inte fanns plats i bussen. Det berättas att
Statsrådet Beskow en gång färdades på det
sättet. |
|
|
|
De första bussarna hade inte mycket likhet med dagens
komfortabla vagnar. Det kunde förekomma järnhjul istället
för gummihjul vilket måste ha medfört ett öronbedövande
slammer. Bussarna var höga och krängde säkert
rejält i kurvorna. Någon värme var det inte tal
om utan chaufförerna fick vara utrustade med pälsar
och tjocka vantar för att klara vinterturerna. När
snön låg djup på vägarna fick två man
sitta framtill på bussen och skotta undan snön. |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Källor |
|
- Tidningsartikel i GT 20 april 1988 av Jonny
Almqvist
- Dingle samhällsförenings jubileumstidskrift
|